Arena: Highbury
Match: Premier League
Publik: 38 164
Målen: 1-0 (8) Vieira, 1-1 (18) Giggs, 2-1 (36) Bergkamp, 2-2 (54) Ronaldo, 2-3 (58) Ronaldo, 2-4 (89) O’Shea

Klockan är 03:00 på tisdag morgon.
Vet inte om jag är trött eller pigg.
I öronen ringer REM:s sköna låtar fortfarande efter gårdagskvällens konsert i Globen.
Nu är det dags för nya äventyr.

Det är dags för ännu en resa till London, till fotbollens mecka, till Highbury.
Nere på Centralen är det full fart. Jag hinner ta sista platsen i bussen som drar iväg mot Skavsta. Framför mig sitter en skum typ och sover. Han snarkar värre än Sundlöv och bredvid mig en tjej som lyssnar på nån mental musik. Benutrymmet är sämre än hos Ryanair och den 90 minuter långa resan på E4:an är horribel.
Jag kliver ur bussen och möts av ett iskallt Vinter-Sverige.
Klockan är strax efter 05:00 och jag står och undrar vad jag sysslar med. Är det värt detta flackande för att få se en fotbollsmatch?
Jag går in och köper frukost och konstaterar direkt Willner, Nille och Loverboy glider in i ”hallen” att svaret på ovanstående fråga är JA.

När vi en timme senare satt oss tillrätta i planet känner jag ännu mer hur mycket rätt det där JA:et är.
Hur skönt är det inte när planet lyfter och man vet att om drygt två timmar vandrar man in på Stansted. Londonporten är återigen öppen.
På planet lovar Loverboy att han ska skriva en reserapport.
Nästa sekund sover han.
Jag försöker också återhämta lite kraft, men det är svårt. Det är lite som med Spurs. Varje år tror de att de kan vinna ligan, men när man i maj summerar är de ändå bara tia. Det är ungefär så det är på Ryanairs morgonflighter. Varje gång hoppas man kunna sova in en timme, men när man glider igenom passkontrollen på Stansted kan man åter igen konstatera att så inte blev fallet.

När tåget in till stan stannar i Bishop Stortford sover Loverboy igen.
Igen är längre förvånad.
Nere på Liverpool Street lever London upp igen. Det är folk precis överallt och Nille vräker ur sig nån småsur kommentar att det är för mycket folk – även fast han älskar den här världsstaden.

Vi tar en promenad. Siktet är inställt på White Cross Street uppe vid Old Street.
På vägen glider vi in på ett flott-hak och jag äter frukost igen.
En Coca-Cola, en kaffe och en rostad macka med ett halvt kilo ost på.
Willner ser otroligt laddad ut inne i hörnet och för en gångs skull är Loverboy vaken.
Inne på Golden Groovs är det som vanligt. Old Street är också laddad. Det är ju trots allt toppfajt på THOF. Vi köper en bunt Arsenal-skivor och snackar lite skit.
Den mannen är verkligen bra på det.
Nu ringer Berntsson och O’Learys-maffian.
Vi möter dem en timme senare nere på Hog in the Pond på Bond Street.
Det blir vårt samlingshak under dagen.

Klockan är strax innan tolv när den första härligt skummande pinten kommer upp på bordet. Men för att ha kraft en hel dag krävs att man tar en sväng ut på stan för lite märkesklädesshopping. Jag och Putte-kökschef tar en skön tur på Oxford Street.
Han köper en kanonsnygg tröja för kanonmycket pengar. Jag köper min dagen efter.
Det blir lite snack om det inne på Hoggen dit nu även Uffe, Sundlöv och Mats kommit. Ligan är nu samlad, men var är Loverboy?
Jo, redan när vi gick av tunnelbanan på Bond Street vid halv tolv vek han av.
Loverboy skulle inte till hotellet och sova, även om man lätt kan tro det. Han skulle på andra äventyr.

Nu rör sig klockan snabbt och O’Learys x3 drar sig upp till THOF. Putte, som ska ta oskulden i London, vill givetvis kolla lite extra på Ashburton Grove. Vi andra tar och till hotellet nere vid Paddington och checkar in.
Jag delar rum med Kassören.
Det blir enklast så.
Hinner med en dusch innan vi återsamlas på Pride of Paddington. Om ni undrar är det ingen slogan för deras lokala fotbollslag utan en trevlig pub uppe vid tågstationen.

Vi hinner med en kall innan Circle Line maskar oss till Kings Cross där vi byter till klart rappare Piccadilly Line. Jag, Kassören, Sundlöv och Mats väljer Holloway Road som uppladdningsplats istället för pizzerian på Blackstock Road som Willner och Nille. Vi hittar ett stort as till pub en bit ner på vår nya paradgata där vi kan få oss en iskall och en bit mat.
Sundlöv köper för tredje (?) gången frukost.

Efter måltiden glider vi ner till Highbury&Islington och tar Victiora Line till Finsbury Park. Det är full rulle. Köper matchprogram och knallar nerför Blackstock Road till Arsenal Tavern där vi ställer oss på trottoaren och bara njuter av stämningen.
Detta är Arsenal. Det är matchdag alla är på tårna.
Efter en stund stöter jag på Old Street och hans polare. Vi snackar lite om München, dagens match och pizza-incidenten på Old Trafford. Någon börja sjunga ”we hate ManU, We hate ManU”. RedAction har ordnat tifo på THOF, men någon kommer förbi med en Pizza-låda som han ska ha eget tifo med. Old Street rusar in på pizzerian mittemot för att få tag på en egen kartong, men killen vägrar. Antagligen har han redan delat ut tillräckligt.
Detta är också Arsenal. Klassisk Arsenal-humor.

Nu är hela Islington på tårna.
Vi går med raska steg ner till entrén.
Sångerna avlöser varandra och vi stämmer upp för allt vad vi kan.
Inne på North Bank är det bästa tryck jag upplevt någonsin. Spelarna kommer in på planen, drygt 35 000 röda och vita kort åker upp ljudnivån är maxad.
Helt underbart att äntligen få stå upp en hel fotbollsmatch – och dessutom få sjunga av sig.
Det behövs verkligen när man i vanliga fall går hemma i Stockholm och bara suktar efter att få vråla samstämmigt få fotbolls matcher.
I vanlig ordning ordar jag inte allt för mycket om matchen.
Men jag kan säga så mycket som att jag kunde ha spelat 100 pund på seger i pausen.

Nu blev det ju inte så och det var länge sen jag var så förbannad efter en match. Bakom oss står tio asiater och tyckte det var jättekul att gå på fotboll. Efter slutsignalen står de och tar kort på varann. Jocke Lander kokade och det var nära att dumma handlingar utfördes.
Vi gick sakta upp till Auld Triangle efter matchen. Polissirener hördes och Old Bills helikopter smattrade ovanligt lågt. Det var tydligen riktigt stökigt på vissa håll i norra London den här kvällen.
Kanske inte så konstigt…
Det blev två gravöl innan jag och Kassören åkte ner till Paddington och fixade lite nattmat. 2-4 hemma mot avskummen får en inte direkt på partyhumör.

Dagen efter var verkligen dagen efter.
Vi vandrade ner på stan och satte oss på Shakespeares Head på Carnaby Street. Det blev några öl, lite mat, lite snack – allt i en ganska lågmäld form.
När klockan hade blivit så mycket som den skulle tog vi oss till Liverpool Street och vidare till Stansted för hemresa.
Helt plötsligt var också Loverboy med igen.
På Skavsta skildes vi åt.
Nästa gång tar vi nya tag!

Cheeeeeers!