Arena: Ford Meadow
Match: Eagle Bitter UCL Premier Division
Publik:
Målen:

Våren 1998 var Christofer Wreh Arsenals kanske hetaste spelare.
Han vann både liga- och cupguld med the Gunners.
Men vad hände sedan?
Vi hittade forwarden sex år senare – fjärran från glamorösa arenor, jättelöner och medias ständiga bevakning i division 9-laget Buckingham Town FC.

Vi lämnar IKEA, precis bredvid nya Wembley i nordvästra London, med vår hyrda Ford Mondeo och ställer in siktet på den lilla byn Buckingham i grevskapet Buckinghamshire en sisådär 15 mil norr om huvudstaden.
Ett par månader innan hade jag sett på bekanta Arseweb.com att den gamle Arsenal-spelaren Christofer Wreh numera huserar i stadens rödklädda division 9-lag.
Men varför spelar han där – vi måste bara ta reda på det.
Det blåser hårt när vi kör fram på M40:an.
Det är motorväg, motorväg och åter motorväg.
I och för sig gör det inte så mycket. Det engelska landskapet runt London är ändå inte mycket att se.
Vi stannar till på en bensinstation för att tjuvkolla lite i en kartbok.
Nu är det inte långt kvar. Vi svänger av motorvägen, förbi Bicester och drygt en mil senare är vi framme i Buckingham.
Det är rondeller överallt. Vid stora mataffärn Tescos svänger vi av ner mot ”city”. Efter bara en liten stund drar Eriksson en av de värsta vänstersvängar jag upplevt.
”Kolla – där står det ju Buckingham Town FC på skylten”, säger han.

Vi åker ner i en kolsvart gränd, svänger vänster mellan två bilverkstäder och där lite längre bort lyser bilens helljus upp ”Welcome to Ford Medow – home of Buckingham Town FC”.
Nere vid ”arenan” är det ännu mer kolsvart, om det nu går att vara det. Vi åker tillbaka till bilverkstan och frågar grabbarna om de vet om det är match här ikväll.
Ingen vet.
Klockan har precis passerat 17 och nog borde det vara folk här eftersom det ska spelas match i Eagle Bitter United Counties Premier senare på kvällen.
Det är inte en människa i närheten.
Vi åker tillbaka upp till Tesco, som har öppet dygnet runt från måndag morgon till lördag kväll och det i en stad, snarare by, som verkar vara mindre än Degerfors, och försöker få någon information i den lokala tidningen.
De skriver inte ett dugg om BTFC eller Christofer Wreh.

Vi ringer upp supporterklubbens kassör Uffe Jansson som får kolla på Internet och visst ska det spelas fotboll mellan Buckingham Town FC och Daventry Town FC på Ford Meadow klockan 19.45.
Vi tar ett varv i byn och räknar, hör och häpna, till att det finns inte mindre än sju pubar.
Nästa gång vi åker ner genom gränden och in mot Ford Meadow har lampor tänts och på asfaltsplan utanför har Sue Horton, klubbens marknadsföringsansvarig, ställt upp åtta gula Holsten-backar så att vi vet var vi ska parkera bilen.
Vi står nu mitt inne i fotbollens bakgård.
Men tro inte att det är dött för det – tvärtom donas det i massor inför kvällens match.

Vi går runt den märkliga arenan som omringas av höga enar och som har två långsideläktare med tak (Ford Meadow tar 4 000 åskådare). En av gubbarna har kört ner sin åkgräsklippare och vältrar planen så att den ska vara i bästa skick. Inne i klubbhuset är det full aktivitet. Baren öppnas, på griffeltavlan uppdateras veckans övningar för den lilla klubben och inne på arenan håller Sue på att sätta upp partytält och grill.
Det är väl också det närmsta fest vi kommer under vårt besök.
Klubbhuset är en kul historia.
Det luktar skit och mögel om vartannat, men trots det är det en mysig känsla där inne.
Buckingham Town FC är engelsk fotboll.
Kultur, tradition, känsla och Chris Wreh.

När vi stått på parkeringen och bara tittat på folk ett tag går vi fram till en dam och frågar om Wreh ska spela ikväll.
– Jag tror det, men ska springa och kolla med tränaren, säger hon och drar iväg.
Damen är Sue Horton.
Hon bor och jobbar i London, men jobbar ideellt för BTFC och ser alla matcher, hemma som borta.
– Bortamatcherna är bättre för då kan jag se hela matchen. Under hemmamatcherna måste jag ju stå och servera hamburgare och korv, säger hon.
Och när hon är borta kommer sista bilen med hemmaspelare och tillsammans med tre andra killar kliver Wreh ut.

Klockan är tio över sju – det är 35 minuter kvar till avspark.
Mannen som sköt Arsenal till FA Cup-final för mindre än sju år sedan spelar nu så långt ner i seriesystemet så skulle man jämföra med Sverige skulle det kallas korpen.
Men vad har hänt?
Varför harvar en landslagsman i division 9?
Sue kommer tillbaka och efter matchen ska vi få träffa Chris och få svar på våra frågor.
Vi går in i den mögliga baren igen.
Nu sitter i alla fall ett par gubbar här och dricker pints. Det ger en liten förklaring till hur de kan ha fem sorters öl på kran.
Klockan passerar halv åtta.
Jag och Stefan Eriksson betalar fem pund till mannen i entrén och går sakta in på mäktiga Ford Meadow.
Denna kväll har bara 65 personer kommit för att se sitt Buckingham, men Sue berättar att det brukar vara nästan dubbelt så många när laget spelar på helgerna.
Och ännu bättre var det förr när laget var bra, som hon uttrycket det.
– Vi är väl i alla fall 20 som åker och ser alla bortamatcherna också, säger hon medan man nästan kan se på henne hur smådum hon känner sig.

Eriksson tar sin kamera och knallar runt planen och plåtar medan jag sätter mig med de tio andra på huvudläktaren.
Matchen är igång.
Om ni där hemma sitter och funderar på hur spelet var och tänker ”ja, det var väl en typisk engelsk match med hårda tag och mycket långbollar” så har ni alldeles rätt.
Wreh har en så fri roll man bara kan ha på den här nivån.
En av hans bästa polare är tränare och jag kan försäkra er om att den förre Arsenalspelaren inte tog många löpsteg i onödan. Han är inte heller speciellt bra längre. Tvärtom är det andra hemmaspelare som är klart bättre, men då och då blixtrar han till och visar gammal god klass.
En meter nedanför mig står Daventrys två tränare och instruerar sina spelare.
”Well done” och ”fuck off” är två av de vanligaste fraserna de vrålar ut.
Det är faktiskt roligare att se dessa två män i 35-årsåldern än själva matchen. De vill till 110 procent vinna matchen och jag är säker på att de tror att deras lag kan bli bra.
Det tror många av de i publiken också – fast med sitt eget lag då förstås.

Det är en märklig engelsk inställning. Oavsett om det är Arsene Wenger eller Morell Maison, tränare i BTFC, har de samma vilja och engagemang.
Någon i publiken säger skämtsamt när domaren blåser av första halvlek, det står 0-1, inte på någon resultattavla för någon sådan finns inte, att ”vi vänder i andra när vi har vinden med oss”.
Problemet är bara att de 20 meter höga enarna runt planen inte släpper in någon vind alls.
Eriksson kommer tillbaka från andra sidan och har en del att berätta.
”Du skulle ha hört deras högerytter när han blev avvinkad för offiside. Han vrålade till linjemannen ”offside on who”, ”you” sade linjemannen och Buckinghamspelaren svarade med ”oh fuck off you fat bastard”.
Vi skrattar båda två när vi går till det lilla skjulet bredvid huvudläktaren för att köpa något att dricka.

Stefan köper en mugg te och får den serverad i porslinsmugg. När han druckit upp får han lämna in den och inne i te-kiosken diskar en gammal dam den så att den kan användas igen.
Det är inte varje dag man får uppleva det på en idrottsarena.
Och tro inte att de har någon diskmaskin.
Borta i partytältet står Sue och grillar hamburgare för fulla muggar i kylan.
Vi går bort och köper varsin.
Hon berättar att spelarna i Buckingham har mellan 40 och 60 pund i veckan i lön.
Hur går det ihop undrar jag.
– Ja, vi försöker så gott det bara går. Vi ordnar lotterier, har en fotbollsskola och andra aktiviteter, berättar hon.
– Fast laget i grannbyn som lirar en division högre upp har spelare som tjänar 200 pund i veckan.
Vi står som frågetecken både jag och Stefan.

I pausen springer ordföranden i klubben, Phil Smith, runt och säljer lotter.
Alla köper för att stötta klubben i deras hjärta.
Sedan hör vi hur domaren blåser utanför omklädningsrummen.
Det kommer en enorm linnementsdoft – sedan kommer lagen ut på planen.
Buckingham är laddat till tänderna och vänder matchen i andra halvlek. När 90 minuter har gått har hemmaidolerna tagit tre nya poäng i jakten på avancemang.
Och mitt i allt detta glider Chris Wreh runt.
Det tar ett tag efter det att matchen är slut innan spelarna börjar drälla in i puben. Sue har fixat mat åt alla. Några dricker öl, andra tar en drink och kollar andra halvlek på Spanien-England som visas på teven.

Efter intervjun ger vi honom vår klubbtröja. Han tackar och ser märkbart belåten ut.
Vi går ut i puben igen och tackar Sue för all hjälp.
Hon påpekar då att vi måste skriva med att Chris Wreh förmodligen är den enda spelare i England som spelat både den allra första kvalomgången i FA-cupen och finalen.
Hon ger oss också en snabbare resrutt hem till London.
Ute på parkeringen står Wreh med sina polare. Han visar stolt upp sin tröja. Vi går till bilen och kör ut ur gränden.
Vi lämnar Buckingham.för den här gången. Kanske kommer vi tillbaka någon gång.
Frågan då är bara om Christopher Wreh har lyckats göra samma sak.