Arena: Highbury
Match: Premier League
Publik: 38 112
Målen: 1-0 (18) Thierry Henry, 1-1 (26) Laurent Robert, 2-1 (67) Gilberto Silva, 2-2 (71) Bernard, 3-2 (80) Thierry Henry

21:a Arsenalmatchen skulle så klart bli 14:e segern.
Och efter Thierry Henrys iskalla straff blev detta verklighet.

Resan började så tidigt som torsdag kväll. Jag jobbade till 00.30, men hemma i lägenheten höll Uffe och Pontus ställningarna. En platta Harboe hade gått åt och grabbarna var vid gott mod när Lander trampade in vid 00.50.
Ryanair skulle fredag förmiddag ta oss hem till fotbollens vagga.
Willner dök upp – full av självförtroende och laddad upp till öronen. På flygplatsen mötte vi Sundlöv, pappa Sundlöv och Mats.
Uffe skakade som Spurs försvar under flygresan, men Ryanair kan sina saker och stabilt landade vi 15 minuter före avsatt tid på Stansted.
In på Smith’s för ett par tågpilsner.

Nere vid Liverpool Street avvek Sundlöv&co och vi andra tog lunch på puben Dirty Dicks. Mycket nötkött och inte alls så gott som det först verkade. Vi snackade om klubbens planer och tog några pints.
Men klockan tickade och vi drog till hotellet – City Hotell – vid Aldgate East. Ett nytt område för både mig och de andra. Hotellet var något i hästväg och tjejen i receptionen trodde inte sina ögon när vi hade betalat £50 för ett trebäddsrum. Hon var tvungen att dubbelkolla så att det verkligen stämde. Rum 110 blev vårt och vi kunde snabbt konstatera att hotellet höll högsta klass.

Mötte Walle, som tagit morgonflighten från Köpenhamn, på hotellbaren The Lane. Eller rätt ska vara rätt. Han satt först på puben White Hart och vi fattade inte vad det var för fel. Nattklubben hette The Lane och puben White Hart. Trodde nästan att vi bokat hotell i något skabbigt Sp**s-distrikt.
Så klart blev vi sena till Belushis där vi skulle träffa Peter och Jonas från Björna. Willner var först och skrattkarafferna avlöste varann.
Trevligt är bara förnamnet, men tiden gick fort och det var dags att åka till himlen som Masse alltid påstår att jag säger när det är dax att bege sig med tuben till Arsenal.

Inköp av matchprogram och nu äntligten skulle jag få tummen ur att återigen försöka att köpa pärmar till min The Gooner – men som vanligt hade de ”run out of stock”.
Försökte att få tag på Jill för att styra upp medlemsresan, men hon var inte inne. Det blev Gunners Bar och en snuskig hamburgare på gatan istället.
Stubbs&co var givetvis på plats utanför klassiska Wall of Shame. Gick fram och överlämnade senaste numret av Kanonmagasinet och fastnade en stund i lite fotbollssamtal.
Trevliga grabbar det där!

Träffade Johanssons och Sterndalens och nu var Arsenal-Swedens 14-manna trupp fulltalig. Öl, Smirnoff Ice och sång innan vi vände blickarna mot mäktiga North Bank.
Matchen var väl ok, inte mer – men när Henry chippade in straffen så var festen igång. 35000 hyllade hjältarna som drygade ut serieledningen.
Walle hade äntligen sett Arsenal vinna i det sjunde försöket på THOF.
Festen fortsatte på Gunners efter matchen.
Arsenal Sweden höll hov och när övriga supportrar sjöng ”Sweden, Sweden give us a song” så förstår ni vilka som var kungar.

Lämnade vid elva då gruppen splittrades. Vi skulle på lokal i Angel med ett par Londoners, men taxistrul och annat gjorde att det inte blev något. Jag, Masse och bröderna Björna trampade otröttliga vidare via T-Bird till Twelve Pins. Jag och Masse delade på en svartbula hem med en polsk student.
Det är dock lite suddigt …