Arena: White Hart Lane
Match: Premier League
Publik: 36 049
Målen: 0-1 (81) Robert Pires, 1-1 (94) Gustavo Poyet
Hat vart man än vände sig.
Nyss hemkommen från England, det var ett tag sedan vid där här laget (två månader närmare bestämt). Har sett matchen med stort M. Tottenham-Arsenal på White Hart Lane. Halva norra London mot Sol Campbell.
Undertecknad, ständige reskompisen Jonas ”Jonte” Andersson och Axel Asplund har återigen avverkat en helg på de brittiska öarna. Har nu sett 26 matcher varav 14 med Arsenal i England. En bit kvar till Willner, men jag jobbar på. Lördagsflight från Skavsta var inbokad och vi anlände London Stanstead 10 minuter tidigare än planerat. Naturligtvis inledde vi på Butlers på flygplatsen. Pint och macka. Kan säga så mycket som att ölen var bra mycket finare än mackan. 12:30 satte vi oss på expresståget och 20 minuter senare klev vi av mitt i fiendens land.
Tottenham Hale.
Med en halvtimmespromenad nådde vi skådeplatsen för dagen. White Hart Lane. Poliser överallt och helikoptrar i luften. Hatet fanns, det kan jag lova. Folk gick bara och stirrade på en trots att vi inte bar några souvenirer. Vi hade fått biljetter av supporterklubben i England, men hade tre över. Utanför ingången till bortaklacken fick jag tag i en snubbe som ringde några samtal och vips var plåtarna sålda. Kunde lätt ha fått £100 för dem.
Klev in. Köpte bira. Och bara njöt. Nu skulle Sol Campbell hyllas, det var målet. Tottenham, klubben som bara ska hatas har inte lyckas med någonting de senaste 40 åren, lyckades missa denna dag också. Ölen tog slut i baren….
Eftersom både Adams och Upson var skadade kändes det som att Le Boss inte hade råd att ställa över Campbell trots allt. Och när vi klev upp på läktaren kom svaret. Han spelar.
Så fort den förre Tottenhamhjälten rörde bollen skanderades judas och ett antal flaskor måttades mot honom. Om inte matchen var något vidare så kan jag säga att stämningen var helt enorm. Ramsor som: ”heeey, heeey yidos…. oh a, I wanna knooooooow weres your captain gone och you won the league in the 60:is, you won the league in black and white ekade från vår sektion” Tottenhamfansen hade lyssnat på Glenn Hoddle (’s moder is a whore) och sjöng utav bara helvete.
När sedan Bob Pires satte 0-1 visste man inte vart man skulle ta vägen. Folk blev helt galna. Ni känner till slutet. Mindre kul…..
Efter matchen var målet bara att ta sig från Shite Hart Lane levande. Vi tog en promenad till To**enham Hale, smälte poängförlusten och försökte att ladda upp för kvällen. J-O hade fixat hotell till oss vid Russel Square. Royal National för £25/natt var helt acceptabelt.
Kvällen spenderades på diverse pubar upp vd Highbury och Finsbury Park. Vi öppnade med Gunners Tavern, fortsatte till The Olde Triangle och avslutade på The Twelve Pins.
Den sistnämnda puben hade öppet till 01:00, vilket betydde fest all night long. Det avslutades dock med ett mindre handgemäng mellan Arsenal- och Tottenhamsupportrar. Vi stod och sjöng ramsor i takt med det Irländska livebandet som spelade. Plötsligt dök ett gäng Sp**s-fans upp. En kille drog upp ärmen och visade sin tatuering . ett Sp**s-emblem – bråk uppstod. Via en promenad på en mil och en svarttaxitur nådde vi hotellet rejält slitna vid tre-hugget.