Arena: Wembley
Match: FA-cupfinal
Publik: 79 183
Målen: 1-0 (23) Overmars, 2-0 (69) Anelka

Vi backar 18 år. Jag var 17 år. Sorry, 20 år. Jag hade mitt första jobb direkt efter studenten på McDonald´s, på Stenby i Västerås. Lönen var usel, jobbet pisstråkigt, men arbetskamraterna var bra. En dag stod jag mitt i stekoset när vår arbetsledare kom småjoggandes med luren i näven.
– Lander, det är till dig!
Det låter lite som det kanske gjorde i lumpen. Fan vet jag. Jag fejkade allt och slapp spela munspel 18 månader i Boden. Det blev Donken istället. Kanske samma sak fast med andra kläder.
I andra änden sade nån helt okänd mansröst att:
– Vi har biljetter till cupfinalen. Det kostar så jävla mycket att du måste stå och dressa Big Macs resten av året utan rast, men vi har fixat dem och hotell för helgen.
– Get fuckin in, skrek jag.

Jag ringde direkt upp Jonte och bara skrek. Innan hade jag kollat av med Finax om jag kunde kunde skuldsätta mig likt att köpa ynka 43,5 kvadrat i Blåsut.
Men va fan.
Vi skulle till London och se Arsenal ordna dubbeln.
Eller ja, det visste vi inte då, men det var så det var.

Flyg över kostade säkert 5000 kronor. På den tiden var det bästa alternativet att köpa en charterresa på en vecka för nån hundring mindre. Idag, när lönerna är fem gånger så höga börjar folk gnälla om en flygbiljett kostar 2000 tur och retur till den brittiska huvudstaden. I mitten och slutet av 90-talet var läget något helt annat. Det var före Ryanair, Norweigan och pressade priser. Det var före allt.

Nervösa gick vi av tuben i Bayswater. Fattiga som kyrkråttor. Men uppspelta och laddade som aldrig innan. Hotellet var fullt med Newcastlefans. Vi hade en suverän kväll.
Vi snackade med alla.
Förstod inte ett ord.
Drack öl och Hooch tills vi stupade.
Och när vi dammade rakt ner i de slitna sängarna hade vi fortfarande inga biljetter till den stora festen dagen efter.

Det var nästan 30 grader varmt i London när vi slitsamt slog upp ögonen den 16 maj 1998. Solstrålarna trängde nästan igenom rullgardinen.
Det var cup final day.
Vi åt ägg. Rostat bröd. Och drack juice. När vi kopplade på vårt bästa och mest charmerande leende i receptionen för att få våra biljetter gick vi bom.
Igen.
Men några samtal senare, och några svettdroppar längre fram, så kom de. I ett vitt, snyggt, kuvert fanns de där.
Jag öppnade och kollade. Block bla bla bla, row bla bla bla – Arsenal area.
Get in, come on, nu jävlar kör vi.

Vi hade slagit ut Port Vale, Middlesbrough och Crystal Palace. Typ alla efter omspel och straffar. Vi hade spelat så många matcher att man fick kramp bara av att kolla hur det gick på text-tv. I semifinalen på Villa Park i Birmingham sänkte Christopher Wreh Wolves och firade med sina vanliga volter.
Det var väl det bästa George Weahs kusin uträttade i den rödvita tröjan.
Vår väg till Wembley var betydligt enklare och festligare.
Vagn efter vagn dundrade in och stämningen var magisk. Ett par veckor innan hade Tony Adams rundat av fyrverkeriet hemma mot Everton och det var nog senaste gången jag grät på riktigt. Ligaguldet var vårt – nu skulle cupguldet också styras till norra London så att dubbeln kunde präntas in i historiebäckerna.

Vi laddade på trottoaren bredvid nån off license på Empire Way. Folk dansade och sjöng och alla drömde om ännu en triumf.
Men det fanns orosmoln när den ena lagern efter den andra rann ner.
Både Bergkamp och Wright var skadade. Den sistnämnde kunde visserligen ta en plats på bänken, men anfallsmässigt var vi skakiga.
Wenger spelade Anelka och Wreh.
Det kändes tunt.
Men i slutändan skulle det visa sig räcka alldeles utmärkt.

Alan Shearer sköt stolpe ut och vi höll på att svimma av rädsla där på rad ett i kurvan bakom David Seamans mål. Men då hade vi redan ledningen och tack vare Marc Overmars ledningsmål i den första halvleken.
Alla stod upp och vi även uppe på stolarna, men det var så illa så att när bollen var på gräset så såg vi den inte.
Gissa om det var obekvämt när Premier Leagues bäste målskytt genom tiderna dammade på i boxen och vi såg f*** all. Det enda vi kunde skymta och höra var typ, boom, boom, och sedan var bollen rensad.
Puh.
Sen joggade Anelka in 2-0 mitt framför näsan på Newcastlefansen och var det bara att gå all in.
Cupen var vår och jag minns egentligen bara två saker från arenafesten.
Det första var när Patrick Vieira tog pokalen över reklamskyltarna och gick fram mot oss. När han var en meter från oss lyfte han den och det kändes som att vi firade med honom.
Det andra är från några minuter senare när Katarina & The Waves superhit Walking on Sunshine drogs på i högtalarna. 50 000 gooners satte allt på rött och det var galet tryck inne på Wembley.
Jag tror inte att jag nånsin får uppleva bättre.

Det var så jäkla varmt att vi åkte till hotellet och duschade efter matchen innan vi drog till Islington och festade loss.
Arsenalfans brände bilar och polisen hade fullt sjå med allt.
Vi hamnade först på Gaslight på Finsbury Park där ett par hundra kravallutrustade poliser gick banans efter en stund och pressade ut alla för att stänga stället.
Jag och Jonte, på den tiden ganska orutinerade, hamnade på fel sida avspärrningarna norrut på Seven Sisters Road.
Det var tack och gonatt.
Ett par hundra av oss hade till slut inget val än att dra in på ett av de sunkiga hotellen där bredvid parken.
Ägaren bara skadade på skallen när vi beställde sönder baren medan segersångerna avlöste varann.
Klockan gick och när spriten var slut blev vi utslängda – med stolar och hela köret. Efter en stunds sjungande mitt i gatan kom vi på att det kanske var dags att dra hem.
Men tunnelbanan hade slutat gå.
Och att åka buss var inte att tänka på.
En taxi var bara att glömma.
Ni kan ni ju själva gissa hur det slutade …
Jag och Jonte gick från Finsbury Park till Bayswater. Ni som inte är välbekanta med London kan kolla här så förstår ni.
Klockan var ljust och lite till när vi kom till hotellet.
En dag som den här gjorde det inte det minsta.
Jag skulle gå den sträckan varenda dag för att få uppleva samma känsla igen.